Lucky och Lulu

Vaknade upp med en dunderförkylning och känslan av feber i kroppen vilket inte alls var den bästa tajmingen. Har mycket som måste hinnas med och vill gärna hinna träffa flera personer innan jag åker, men som det är nu är TV:n och soffan min bästa vän.

Jag följde dock med och lämnade Lillasyster och Lillebror som skulle åka till farmor ett par dagar nu. Anton…den lilla sparven, hur ska jag klara mig utan honom?

Eftersom vi ändå befann oss i Borlänge så gick jag in på BR där jag sett ett par mjukdjur från SOS Barnbyar. Det är två hundar, Lucky som är vit och svart och Lulu som är vit och rosa. Dessa såg jag redan för ett par dagar sedan och tänkte köpa med mig en varsin ner till M, L och P som jag ska vara au-pair åt, då halva priset av hunden gick oavkortat till SOS-Barnbyar. Köpte två rosa och två svarta, för självklart måste Anton ha en! Ska försöka ta bilder och lägga upp på dem för ack så söta de var!

Lever upp till sitt namn

Jag är inte riktigt som alla andra 17 åringar. Min favorit sysselsättning är att brodera och favorit programmen på tv är Dobidoo och skavlan…men nog om mig nu! Igår kväll satt vi och tittade på skavlan när en australiensk grupp med namnet Axis of Awesome som kommit underfund med var de senaste 40 årens hotlåtar har gemensamt, de spelas alla med samma 4 ackord. Det är otroligt….ni måste se det!

 

 

How it feels to be the one that failed

I många år har jag alltid fått höra hur långt jag kommer gå i karriären, att det inte finns några hinder. Alltid har alla varit så posetiva, lärare, vänner osv. Mina lärare på högstadiet försökte övertala mig att läsa naturprogrammet och inte omvårdnad, då jag hade kompetensen och vägen var bred med NV, men jag ville OP, så var det bara. Det ingen visste när de alltid var så posetiva var att jag, Josefine Gabrielsson skulle sitta här, 2 år senare med två starter i gymnasiet men misslyckats båda gångerna.

Ska jag vara ärlig trodde jag inte det själv heller. Jag började må dåligt som 13 åring. Som en blixt från klar himmel dök tårarna och ångesten upp en kväll, för att sedan inte försvinna. Det var tufft på högstadiet men jag kämpade. Jag föll men jag reste mig fort och körde på tills jag föll igen. Gång på gång stötte jag på bakslag, inte minst när jag äntligen var på gång, på väg mot ljuset i tunneln, när jag drabbades utav gallsten och mycket besvär som tog all min kraft. Sen var jag tillbaka där, långt där nere i den djupaste skiten. Men så tog grundskolan slut. Jag gick ut med VG i alla ämnen utom två, i nian hade jag varit borta mer än jag varit där och de tio sista veckorna innan sommarlovet var jag inte ens där, det var den där dagen den 1 april då luften pös ur mig och jag orkade inte mer. Jag hade sån ångest kring skolan att jag satt på lärarexpeditionen och gjorde mina nationella prov, jag ville inte gå på niornas fest, jag ville inte följa med till stockholm, jag ville bara att det skulle vara över.

Men jag följde med på niornas fest, jag följde med till Stockholm med vetskapen om att jag sen slapp allt. Jag var taggad till max med att börja på gymnasiet, trodde allt skulle lösa sig med tiden.

Började på ett FriGymnasium där jag hamnade i en bra klass. Två Veckor hann jag gå och gud vad jag skrattade under den tiden. Efter två veckor skulle familjen tillsammans med faster och hennes familj åka utomlands, och det var på ett hotellrum i Djerba jag för första gången insåg hur jävla slutkörd jag var. Två veckor senare var vi hemma och det blev BUP nästa. Utbränd med svår depression satte min människa där som stämpel i min panna. Jag blev sjukskriven och min medicin byttes, en medicin som fick mig att bli tjock och arg.

Ett år gick fort. I höstas var det dags igen. Denna gången var jag lika taggad men jag visste med mig att risken att det skulle gå åt helvete var stor, jag mådde sämre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag hade rätt. 3 dagar efter start så gick det inte mer. Det är ungefär som när man glömmer att tanka en bil, det spelar ingen roll hur hårt du trycker på gaspedalen eller hur gärna du vill att under ska ske, du kommer inte en meter.

Doktor A på vårdcentralen blev nästa stopp. Efter en timme där inne hade jag fått ut mer av han än vad jag fick av läkaren på BUP på ett år. Sjukskriven igen med nya mediciner, Effexor. Illamåendet var och är förjävligt. Kan ju säga såhär, är det så gradivitets illamåendet är, så är det ett förjäkla bra preventivmedel!

Jag klarade inte det mest självklara, att fixa gymnasiet. Jag, den där tjejen som var så duktig. Skolan har varit mitt allt, det är vad jag har varit bra på. Andra har varit bra på fotboll, på handboll, på piano eller gitarr. Jag var bra på skolan.

Om lite över en vecka åker jag som Au-pair, något jag måste göra, för mig. Jag mår sämre än någonsin, men ett mönster måste brytas. Just nu är det tufft hemma och vissa dagar gråter jag tills tårarna sprutar och jag har ingen annan lust att göra något annat än slänga mig framför tåget. Men man måste ta tag i kragen. Att komma bort och hitta mig själv vet jag kommer göra mig gott, jag hoppas det. Jag kommer få göra något som jag älskar. Skulle det inte gå, så går det flyg hem liksom….

En släkting till mig sa i sommras att jag kommer få många chanser att sätta mig i skolbänken igen, jag kommer bli sjuksköterska en dag, men jag har bara ett liv, och vad är då meningen med att ha en examen om jag sen inte orkar mer, i himmlen har man inte använding av det i alla fall. Hon hade rätt…jag har ett liv och jag måste ta till vara på det…

 

 

Ja men då är det okej

Igår kväll när det var dags för lillebror att sova kröp jag ner i sängen med honom och försökte förklara att stora syster skulle åka bort och vara borta länge. Han frågade varför, behövde jag verkligen det, vad skulle jag göra där borta?

Jag: Jag ska ta hand om 3 små barn så deras mamma och pappa kan jobba, sen kommer jag hem till dig igen,

Anton: Tjänar du pengar?

Jag: Ja, jag kommer få en del  pengar hurså?

Anton: Ja men då är det okej

Jag: Jaså?

Anton: Jo men då kan du ju liksom köpa hem en massa leksaker till mig….

Fy f*n vad jag kommer sakna den ungen ❤

Anton: Men

Det var liksom sista gången

Anton min lillebror och mamma var för ett par veckor sedan på Maxi i Borlänge. Ni som handlat där vet att längst bort på parkeringen finns det som en betongmur. Mamma fick för sig idén att hon skulle backa in den otympliga chyrslern och Anton var snabb med att påpeka att han ville ut och visa henne hur långt hon kunda backa.

Eftersom han gjort det förut så fick han väl göra det även denna gång. Och som mamma beskrev det så stod han där med sina lilla hand och vinkade med ett leende på läpparna medans hon backade i snigelfart.

Men så gick det så här:

Anton: Lite till mamma, Lite till, lite till….

*Mamma backar i snigelfart*

Anton: Lite till bara….

*DUNK*

Mamma: Annnnntttttooooooonnnnnn!

Anton: Stopp mamma, nu räcker det.

Som tur var det bara dragkroken som tog i och inga skador skedde på varken bilen eller muren, men låt oss göra klart för varandra här att det där var liksom sista gången Anton fick vinka in en bil….

Det ska vara rosa, glittra och blänka…

Okej inte riktigt så skrev hon men med de krav jag har på mig själv förväntar jag mig att hitta den ultimata flickleksaken för 2 stycken tjejer som är 3 och 4 år gamla. Förslag någon? Och sen till lillkillen, där borde det gå enklare, då räckte det med att det rörde på sig.

Just nu existerar inte annat i mitt huvud än faktan om att jag faktiskt åker. Det är inte liksom ett mejl hit och dit utan jag åker verkligen. Barnen verkar vara lika underbara som sina föräldrar. Malin som mamman heter (och hon är svenska!) och jag och skickat ett tio tal mejl de senaste dagarna och det känns verkligen toppen 🙂 Hon är flygvärdinna så jag kan luska med mig 30 kilo bagage…fast det lär knappast behöva eftersom mamma förklarat för mig både en och två gånger att hon och Anton minsann kommer ner och hälsar på någon gång, annars kommer ungen äta ihjäl sig, berättar mer om det i ett annat inlägg!

Annars känns det bra, som sagt verkar familjen vara underbar och jag känner mig riktigt välkommen! Om dagarna kommer det mest vara jag och lillkillen hemma och på eftermiddagen joinar storasystrarna oss. Pyssel står på packlistan och jag har redan börjat klura på vad jag ska ta med mig. Har man växt upp med en farmor som satte en pensel i handen från det att man hade lärt sig greppa tag i saker och ting är man lite skadad vid det här laget men barnen älskade dock allt som hade med pyssel att göra så det blir nog bra!

Undrar om det finns någon speciell rabatt för oss som blir borta läääääänge?

Då är det liksom färdigt då. Med ett fett leende på läpparna men med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Spänd av förväntan och lycka, ledsen för saknaden.

Jag ska få en bonus familj. Jag kommer ge mig ut på ett äventyr som kommer bli underbart, hoppas och tror jag. Jag sticker till Belgien, till familjen Gillis och blir deras Au-Pair!

Jag kan fortfarande inte fatta att det är klart liksom, att jag om lite över en vecka åker. Nu är ju frågan om man kan ringa till SAS och snyfta lite i telefonen och försöka få dom att förstå att om man är tjej, 17 år och ska vara borta jäääääättttteeeelääääääänge att man måste få ha med sig mer än 23 kilo utan att behöva betala en färre förmögenhet…frågan är om det lyckas?

Hej Holá Hello Hallo

Efter att ett x-antal gånger fått mindre utbrott över devote´s blogg, tröttnat på själv blogg.se har jag hamnat här. Om jag sumpar detta då blir det inget mer, jag är trött på att haffa hot och dit, byta adress stup i kvarten, någon som känner igen sig? 😉

Vem är jag då? Okej nu blir det en sådan där tråkig presentation. Jag är 17 år. Tjej. Sjukskriven sen 2 år tillbaka, men har dock inte släppt mina drömmar om framtiden. Bor mitt i Sverige i en liten ort tillsammans med mamma, pappa, lillasyster och världens charmigaste lillebror. Levnadsglad…på sätt och vis. Är deprimerad sen 13 års ålder, ångest är min bästa vän men ja, jag är ändå levnadsglad, försöker se allt från den ljusa sidan av livet. Ger mig inte i första taget.

Välkommen!